Dramatiska scener utspelade sig tidigt i morse på Stockholms slott när kung Carl XVI Gustaf upptäckte något ytterst märkligt under sin morgonpromenad i slottsparken: en gigantisk hög med bajs – mitt på helikopterplattan.
"Det är inte från en hund. Och det är definitivt inte från en älg," sade kungen till journalister med bekymrad rynka i pannan. "Det här luktar… konspiration."
Kungahuset har bekräftat att det pågår en utredning, och hovets säkerhetschef har tillkallat både bajs-experter från Naturhistoriska riksmuseet och specialstyrkor från Försvarsmakten. Rykten säger att man funnit spår som tyder på att bajset kan ha släppts från luften – med hjälp av en drönare.
"Vi undersöker nu vem som har tillgång till så stora mängder bajs och en tillräckligt stark drönare," säger en anonym källa inom Säpo.
Jäkla galenskap i Årby! Ingen skvätt vatten, inget plask i toan, inget vänligt porlande från rören – och absolut inte ett endaste litet bajsflöde på TVÅ VECKOR! Bajset har liksom byggt bo. Det har legat där och jäst i en slags existentiell misär, staplat på varandra i dessa svettiga, kvävda bajstunnor som nästan börjat utveckla medvetande. På söndag kväll – halleluja! – kom det äntligen någon stackars själ och tömde dessa överfulla skithinkar i hyreshuset, där lukten börjat prata latin och väggarna viskade: bajs.
SVT har redan babblat om kaoset, flashat rubriker om "bajskris i Årby" och zoomat in på människor med ögon tomma av tarmnödrop. Men nu är det typ över. Alltså, tekniskt sett. Men de boende är fortfarande galet förbannade. Det bubblar liksom under ytan – inte i rören, nej nej, de är fortfarande typ stendöda – utan i folket. På hyresvärden Victoriahem riktas nu bajsbruna blickar fyllda med frustration, ilska och en lätt touch av avloppslukt. För hanteringen av renoveringsröran? Totalt bajsig. Alltså, inte ens symboliskt. Vi snackar bokstavligt bajs.
– Det känns som att vi bor mitt ute i stenåldern, inte i Sverige. Typ Afghanistan fast värre, säger en snubbe som bor där, medan han står vid sin provisoriska bajshörna – en hink med ett lock och en bön om nåd.
Och det slutar inte där. Barnen har börjat döpa bajstunnorna. "Den där heter Kenneth", säger en unge och pekar på en hink som sett mer än en människa borde få se. Folk tänder doftljus i trapphuset som krigsoffer i ett rökelsekrig mot bajsdemonerna. Någon satte upp en skylt: ”Här vilar din stolthet. RIP, civiliserad sanitetsstandard.”
Det är som att tiden gått baklänges. Från moderna vattenklosetter till en slags postapokalyptisk skithusbunker i socialrealistisk gråskala. Rykten säger att någon försökt bygga en egen bajsväxlare med dammsugarslangar och en gammal spann. Det funkade inte. Det exploderade. Det var brunt. Vittnen har ännu inte återhämtat sig.
Så, ja. Krisen är över. Typ. Det är tömt. Men lukten sitter kvar. I väggarna. I sinnena. I folks själar. Och i Victoriahems kundtjänst, där telefonerna fortfarande glöder av arga röster som skriker saker som: ”GE MIG TOALETT ELLER GE MIG DÖDEN!”
I hjärtat av Birkastan, där stadens puls vibrerar i takt med tunnelbanans framtida andetag, förvandlades ett oansenligt metallrör till en oväntad portal av... bajs. Ja, du hörde rätt – under en helt vanlig vecka blev röret en kosmisk kanal för flygande hundbajspåsar, som regnade från himlen likt en absurd välsignelse över fasader, bilar och trottoarer.
– Någon, någonstans, har förvandlat detta rör till en gömd altare för hundens offergåvor, förklarar Emma Sahlman, den som bär rösten för Nya tunnelbanan.
När tryckvågorna kom blev det som en eldgammal katapult som vaknade, laddad med ett 50-tal väldoftande påsar – redo att sprida sitt innehåll till världen.
– Människorna i området har visat stor förståelse, säger Emma. Kanske för att det hela känns som en dröm, eller en scen ur ett konstprojekt vi inte visste pågick.
Det är dags att damma av CV:t och putsa på din... tarmflora. För nu har ett nytt och aningen... aromatiskt yrke landat på arbetsmarknadens spektrum: Professionell bajsleverantör – eller som framtidens karriärcoacher kanske kommer kalla det: Tarmens konstnär.
Privatsjukhuset Aleris-Hamlet, beläget en verklighetsskruv från Köpenhamn, har nämligen ett brådskande behov av kvalitativ avföring. Inte lite heller. Vi snackar hela symfonier av skit – och inte vilken skit som helst, utan den rätta vibben i bajsform, rapporterar Dagens DK, som verkar ha grävt djupt i ämnet.
Du jobbar hemifrån (från valfri porslinstron), och varje gång du skickar iväg en kollektion till kliniken belönas du med 200 danska kronor. Men! Om du känner dig extra generös och lämnar över godsakerna personligen? Då får du 250 spänn. Hand delivered poop. Premium edition.
Det är inte som att man bara kan glida in på scenen med en burk och bli anställd. Nej nej. För att bli officiell bajsdonator krävs att du klarar en rad tester. Din kropp måste vara i balans, din vikt i harmoni, och din livsstil ungefär lika festfri som ett akvarium. Ingen rökning. Inget supande. Och ja – du måste bo i regionen runt Köpenhamn.
Men kanske… bara kanske… är det dags att flytta dit? Till det danska landet där din avföring får ett syfte. Ett kall. En identitet. En inkomst.
Ett skitjobb, javisst.
Men kanske är det just det vi alla väntat på.